Martin i München: Utflykt till Viehhofen

Precis när vi trodde att våren tagit greppet om Zell am See så slog kung Bore till igen och släppte ner ungefär en halvmeter härlig pudersnö i början på veckan. Vi fick först en dag i Saalbach med kanonåkning, följd utav en lyxig, av de 100 hiss-eurona finansierad, middag hemma i lägenheten. Efter middagen vaknade Andreas orienteringsgener till liv och med kartan i högsta hugg planerade vi ett off-pist åk ner till Viehhofen som ligger på ”andra sidan” om Zell am See-berget.

Tidigt på morgon efter packade vi väskorna med baguetter, extra mycket vatten, spadar och skor och gav oss i väg. Väl uppe på toppen av Zell am See visar det sig att backarna bort till det ställe vi tänkt utgå ifrån är stängda och vi får korsa ett litet ”Gesperrt”-band för att komma vidare. Då börjar den första liftgubben ropa på oss, men vi förklarar att vi inte vill åka med någon av de stängda liftarna och får tillåtelse att fortsätta. När vi sedan hittat utgångstället och ger oss av nedför berget börjar nästa liftgubbe ropa förtvivlat om att det inte finns några liftar ditåt, bara skog och Viehhofen. ”Vad bra, det är dit vi ska!” ropar vi tillbaka och försvinner in i skogen.

Det visade sig bli ett superåk, långt, massor med snö och helt orört. Tack vare Andreas och kartan kom vi dessutom ned precis där vi tänkt oss och fick bara staka och gå en liten bit innan vi kom ut vid busshållplatsen i Viehhofen. Det enda som inte var kanon var att vi fick en tredje, pick-up-buren gubbe på oss när vi kom ned. Han var tydligen någonsorts skogsvaktare och började härja om djur och vifta med ett bötesblock. Det hela löste sig som tur var när vi sa att vi kom ifrån Sverige och vi slapp undan med en varning.