Utflykt till Viehhofen

Precis när vi trodde att våren tagit greppet om Zell am See så slog kung Bore till igen och släppte ner ungefär en halvmeter härlig pudersnö i början på veckan. Vi fick först en dag i Saalbach med kanonåkning, följd utav en lyxig, av de 100 hiss-eurona finansierad, middag hemma i lägenheten. Efter middagen vaknade Andreas orienteringsgener till liv och med kartan i högsta hugg planerade vi ett off-pist åk ner till Viehhofen som ligger på ”andra sidan” om Zell am See-berget.

Tidigt på morgon efter packade vi väskorna med baguetter, extra mycket vatten, spadar och skor och gav oss i väg. Väl uppe på toppen av Zell am See visar det sig att backarna bort till det ställe vi tänkt utgå ifrån är stängda och vi får korsa ett litet ”Gesperrt”-band för att komma vidare. Då börjar den första liftgubben ropa på oss, men vi förklarar att vi inte vill åka med någon av de stängda liftarna och får tillåtelse att fortsätta. När vi sedan hittat utgångstället och ger oss av nedför berget börjar nästa liftgubbe ropa förtvivlat om att det inte finns några liftar ditåt, bara skog och Viehhofen. ”Vad bra, det är dit vi ska!” ropar vi tillbaka och försvinner in i skogen.

Det visade sig bli ett superåk, långt, massor med snö och helt orört. Tack vare Andreas och kartan kom vi dessutom ned precis där vi tänkt oss och fick bara staka och gå en liten bit innan vi kom ut vid busshållplatsen i Viehhofen. Det enda som inte var kanon var att vi fick en tredje, pick-up-buren gubbe på oss när vi kom ned. Han var tydligen någonsorts skogsvaktare och började härja om djur och vifta med ett bötesblock. Det hela löste sig som tur var när vi sa att vi kom ifrån Sverige och vi slapp undan med en varning.

Planering..

Andreas i sitt esse - kartan och kompassen i högsta hugg!

Provade på konceptet videoblogg lite, får se om det blir något mer framöver!

Kunde inte låta bli att lägga upp två bilder från idag. Vi var uppe på Kitzsteinhorn och åkte som tokar hela dagen..

Ante och Anna ute på äventyr..


Ha det bra! /Martin

Sambal Oelek, Hissproblem och 100 euro

Under fyra hemska heldagar bakom fördragna gardiner, med en kaffekopp i handen och med 200 sidor ogenomtränglig ekonomityska framför ögonen insåg jag igen hur lyxigt det är att vara ledig. Och nu är vi lediga på riktigt riktigt. Innan den 23 april finns det nu absolut ingenting som jag behöver eller måste göra. Det är nice.

Den ogenomträngliga ekonomityskan hörde till Methoden der Unternehmensführung som vi tentade i fredags. Det var den klart svåraste tentan hittills, mycket pågrund utav språkliga klurigheter och att kursen lyckades med konststycket att ta upp precis allt som med lite fantasi kan pressas in under rubriken företagsledning. Efteråt gick vi traditionsenligt till Augustiner Keller och satte oss sedan på tåget tillbaka till Zell am See.

Annars rullar det på som vanligt med skidåkning, solande när vädret tillåter och många böcker och filmer. Igår kväll lyckades vi dock oavsiktligt krydda till vardagen en aning. Efter en härlig dag i backen lämnade vi med gott mod över matlagningen till Anna. Ungsbakad kassler och ris stod på menyn. Halvvägs in i tillredningen ropar mästerkocken att det inte finns tillräckligt med kassler och Rickard och Gustaf ger sig ut för att proviantera. Det dröjer dock innan de kommer tillbaka och det visar sig såsmåningom att de båda näringssökarna på vägen hem fått för sig att ta några coola bilder i hissen. För att en hissbild skall bli riktigt cool vet vi alla att man måste befinna sig i luften när bilden tas. Så i jakt på den perfekta bilden har våra vänner hoppat ikapp inne i hissen och därmed sett till att de själva och framförallt kasslern fastnat någonstans mitt i mellan den första och andra våningen. Vår hyresvärd Ilse rycker ut och lyckas, via telefonkontakt med hissteknikern, få upp en springa lagomt stor för en bit kassler på bara någon minut och stjärnkocken Anna kan fortsätta med sitt värk ute i köket. Rickard och Gustaf sitter fast i ytterligare 40 minuter, men lyckas hålla paniken borta och kommer precis i tid till maten. De har dessutom fått 100 euro utav Ilse som plåster på såren och vi hugger glada i hågen in på maten. Då bryter helvetet lös.

Det brinner i munnen, svider på läpparna och rinner svettfloder i pannan. Anna, som tydligen aldrig användt Sambal Oelek tidigare, har kryddat såsen med en hel burk. Det blev ganska starkt.

Ha det bra!/Martin

Höj CSN!

Bilden talar för sig själv...

Einfach geniessen

Har nu varit på plats i Zell am See i något över två veckor och trivs som fisken i vattnet. Någon vardag för oss fyra bofasta har inte infunnit sig ännu eftersom trevliga besök avlöst varandra ända sedan tredje dagen. Men det är bara skoj!

Först var pappa här i fyra härliga och händelserika dagar. Solen höll sig väl dold under hela besöket och tror inte att pappa fick inte se en enda alptoppsutsikt förrän på tåget hem. Men med tanke på snömängden de soldöljande och utsiktsbeslöjande molnen förde med sig finns ingen som helst anledning att klaga. En helt ny och fantastisk upplevelse att ha svårt att andas i svängarna på grund utav all snö som sprutar in i munnen. We like.

Nya upplevelser var det förresten gott om under pappas vistelse. Har aldrig sett pappa ramla så mycket på skidor tidigare men både jag och de andra var mycket imponerade av både åkning och uthållighet. Bravo pappa! Att vilja gå hem från krogen tidigare än pappa, som till följd av vår vana att lägga oss innan 22.00 vaknade vid 04.00 varje morgon, var också en ny och kul upplevelse. Den sista nya upplevelsen var dock av något allvarligare karaktär. Det var tisdagkväll och vi tog det lugnt i lägenheten. Strax innan tio skall Rickard gå ned i källaren för att hämta tvätt och börjar ropa att det är rökigt i trappuppgången. Snart inser vi att det inte är någon som bränt vid kvällsbaconet utan att det är på riktigt. Huset brinner ju för helvete!

Vi lokaliserar snart branden en våning ner, på andra våningsplan, där det fullkomligen bolmar ut rök från en lägenhet. Rickard ringer 112 och för att snabba på kommunikationen frågar han om de pratar engelska. Svaret blir ”öhh.... Nein”. Hur i hela friden kan man ha någon som inte kan engelska som svarar på 112? Som tur är kan ju Rickard tyska och under tiden som han fixade brandkåren sprang vi andra runt och bankade på alla andra dörrar, skrek ”Feuer!” och såg till att alla kom ut. Rökutvecklingen gick helt otroligt fort och när vi bankat på alla dörrar, hämtat jackor och själva skulle ta oss ut var det omöjligt att andas i trappan och mycket dålig sikt. Alla boende kom hur som helt lyckligt ut i friska luften och snart anlände också fyra brandbilar och trots att det slog lågor ur fönstret på andra våningen var det bara lägenheten där branden startat som blev förstörd. Vår lägenhet klarade sig utan bestående skador men vi fick sova en natt i minusgrader med vidöppna fönster för att bli av med röklukten. Slutet gott allting gott alltså. Att vi numer ligger på plus hos hyresvärden sedan vi "räddat" hennes hus är till och med ganska bra.

Efter pappas besök kom Arndtstrasse 2-gänget från München på besök och vi levde 7 personer i vår lilla lägenhet i en vecka. Trångt, mysigt och framför allt roligt! Nu är jag åter i München för att under tre dagar plugga in och tenta av ”Systemtheorie in der Mechatronik”. Tentan är på Måndag och efteråt tar vi bilen raka spåret tillbaka till solen och snön.

Zell am See i bilder

Pappa åker puder...

Nu går det bättre!

Jag åker puder